Vegetarian?

Frågan är ju om inte dissektionerna kommer göra mig till en fullvärdig vegetarian. Visst det är intressant, kul att få göra något med händerna för omväxlings skull, men jag ser absolut inte fram emot morgondagen.

Har knappt kunnat skära kycklingfilé innan, nu står man och gör helt omänskliga saker. Behöver
jag nämna att hela salen stinker med en bilukt av kaviar. Det är helt klart inte i synen minnen sitter utan i ögonen. Kommer nog ha svårt att äta kaviar ett bra tag framöver.

Nej, idag har det varit en down-dag. Två veckor känns som en evighet, tentainläsning som en befrielse och dagarna tar aldrig slut. Fyra koppar kaffe utan märkbar förändring är illa!! Kan bara konstatera och finna tröst i att jag inte är ensam. Vi är en skock med 90 läkarstudenter som inte vet riktigt hur vi ska få de närmaste dagarna att gå ihop. Det bästa är ju att vi nyss hade föreläsning om hur långtidsminnet fungerar....den handlade inte om att trycka in 900 strukturer på en vecka. Men men, man får bita ihop och se fram emot tripp till ljusdal, skidåkning i påsk och våren som jag hoppas är på intågande snart. Är så trött på snö som kommer på natten, slaskar bort på dagen och fryser till is på kvällen!!!

Hatkärlek till anatomin

Jag kan inte bestämma mig om jag älskar eller hatar NURR. Att plugga non stop i stort sätt varje vaken stund är kanske inte det man helst vill göra, samtidigt har jag himla kul och jag bara älskar att få den där kicken när man tittar på en bild i Anatomi Atlasen och kan namnge muskler, artärer och nerver.

Så kort och gått. Mina närmaste veckor lär fortsätta som föregående med mycket plugg, sena dagar på BMC med dissektioner men under tiden en hel del trevligheter. Man lär sig ju uppskatta de små sakerna, att kaffepauser är underbart och att dagar till fyra räknas som korta. Är helt förundrad över hjärnans kapacitet att banka in latin och namn, förstår inte vart allt får plats och hur jag kan komma ihåg det i morgon. Att få anatomin för mig är som att få hammaren för en snickare.

Annars har helgen varit minst sagt traumatiskt. Två bröder som är blåslagna båda två av olika anledningar och en syster som jag bara önskar att jag kunde krama om. Tur att jag har lite vänner i uppsala som vet när man behöver sällskap. Dessutom en person som betyder mer och mer för mig. Som Andrea sa, leendet betyder väl någonting. Och jag kan väl bara erkänna, det betyder mycket!


Längar hit just nu......