För mig är inget självklart

Vad är det som gör att du är så viktig?
Varför innebär du en sådan trygghet?
Vad är det som gör att det är så svårt att släppa taget
ta steget, våga sväva fritt, gå vidare

Jag smakar på livet,
blickar tillbaka på helvetet
drömmer om framtiden
och önskar mig neråt

Ena dagens motivation blir nästa dags ångest.
Ena dagens förvirrelse speglar gårdagens glädje.

Jag famlar, ramlar, reser mig upp och kämpar vidare
De har bevisat att de står vid min sida
de ser det jag inte ser, det jag väljer att blunda för
Nu måste jag våga ge det en chans, våga sväva fritt en stund
Tro och tillit är motsatsen till rädsla.


Så rädd för att falla, så rädd för att bli kvar, så rädd för att gå vidare
Ett omöjligt puzzel som ni säger har en lösning. Vågar jag lita på det?

En skör tråd

De senaste dagarna har fått mig att inse hur bräcklig min tillvaro fortfarande är. Det behövs inte mycket för att jag ska komma i obalans och när det börjar snurra för fort tar det inte lång tid förrän man tappar kontrollen helt.

Ibland kan jag tänka "ge mig en månad och jag är där nere igen" och det läskiga är att det verkligen är så. Att allt det jag kämpat så länge för att bygga upp så lätt kan raseras. När ska jag bli så stark att längtan tillbaka försvinner. Varför finns en längtan till något som jag så väl inte leder till något annat än ångest och oro.

Det finns två väger att välja mellan. En som leder tillbaka ner i avgrunden igen. Till en tillvaro som jag kan utan och innan, där jag känner mig hemma men som samtidigt inte har något att ge. Det är ett tomrum som bara resulterar i en ännu längre kamp för att ta sig upp igen. Upp för att så småning om stå vid samma vägsjäl ytterligare en gång. Den andra vägen har jag ingen aning om hur den ser ut. Jag kan ana att den faktist leder till något gott. Jag har ju ett skyddsnät omkring mig. Mår jag bra finns mer tid för vänner, studentliv, friluftsliv och resor. Jag vet det så väl. Det är inte i dessa yttre ting som min rädlsa liggger. Jag oroas över att inte klara av det. Jag vet att jag kan leva som sjuk, jag kan vara en grym anorektiker men kan jag även bli en bra läkare, en bra vän och leva ett liv som jag trivs med?

Stora frågor där svaren inte går att finna förrän man vågar prova. Min säkerhet är väl att jag alltid kan vända om. Min förhoppning och tro är att när jag väl bestämmer mig för att vika in på den sista etappen mot ett liv utan anorexi så kommer jag upptäcka att jag inte för allt i världen vill tillbaka.

Min allra käraste syster

Det gör ont att se dig lida,
Det gör ont att inte räcka till,
Det gör ont att vara så långt borta
Men i mina tankar finns du alltid.

Du och jag, vad mer kan man säga
Du och jag, vad mer behövs
Vi har gått över berg, ner i djupa dalar och ständigt hållt varandra i händerna.
Ibland drar du och jag hänger på, ibland drar jag och du följer med.

Du är min allra käraste syster, min tvillingsjäl.